19 sep. 2017

Kattvakter

Idag har det regnat precis hela dagen och då har det passat bra att mysa under ett täcke med en katt vid fötterna. 
När jag försökte resa på mig satte Morris klorna i min fot och väste ordlöst - Ligg still! Jag lydde så klart. I alla fall ganska länge.

Jag hade en idé om att klippa till en trikåklänning efter ett nytt mönster jag köpt. Jag vet inte om katterna har ingått en pakt emot mig men Luna såg snabbt till att jag inte alls skulle klippa till något tyg. 
Hon gick fram och tillbaka på tyget och när jag lyfte ner henne så hoppade hon direkt upp igen.  
Hon var särskilt intresserad av kanten som rullat sig och när hon började bita i den åkte hon ut i regnet. Så intresserad av tyg har hon aldrig varit tidigare. Oroväckande.

Jag har i alla fall fått sticka lite på ena ärmen på Cockatoo Brae-koftan och dricka flera koppar te.
Mina kattvakter hade inget emot det. Tack för det!

18 sep. 2017

Hemgjort och handgjort

Min hemgjorda garderob levererar.
Det finns gott om klänningar och 
det finns gott om matchande sjalar. 
Perfekt när man vill känns sig som sig själv.
Allt är bloggat tidigare: Sjal, klänning, sjal, klänning, sjal och klänning.

Jag och min slapparkompis Luna har inte gjort många knop i kväll. 
Lite sockstickning och kattbus var fullt tillräckligt. 
Perfekt tyckte Luna.

17 sep. 2017

Långrandigt men ändå inte

Alla dessa ränder som vill bli stickade!
Det är något alldeles särskilt spännande, nästan trollbindande, att randa två nystan med varandra. Hur ska nästa färgmöte bli? Och det därpå? 
Olika men ändå inte. Färgglada båda två. 
Jag har haft en riktigt fin dag med både morgondimma och eftermiddagssol och dessutom fikasällskap och nybakad äppelkaka. 
Jag gör några ränder till,  
och sen ännu fler. 
Det blålila garnet som blev över från de röda sockorna randas nu med brunmelerat i nästa par. Nya färgmöten, nya kombinationer som väntar på att stickas. Jag har att göra ett bra tag till för ränderna går aldrig ur.

16 sep. 2017

Med prickar i fokus

En prickig linneklänning har saknats i min garderob. Nu är det åtgärdat.
Mönstret är Dress no 2 från 100 Acts of sewing som jag ofta använder. Det är en modell som passar mig bra och som går att variera i det oändliga. 
Jag älskar detaljerna som ingen annan ser, som en infodring i turkost. Jag tycker det blev så läckert och färgmötet gör mig glad.
Två stora fickor, som på mönstret, blev det den här gången. Det passar det lite grova materialet perfekt. Det blev några tvättränder på tyget när jag tvättade det trots att jag försökte undvika det men det är okej, det här tyget klarar lite ljusa ränder. Det är en prickig klänning och det är huvudsaken.
Med sjalar i nästan vilken färg som helst så kommer det här bli en favorit.
Prickar, tänk att det är så fint med prickar!

15 sep. 2017

På mitt sätt

Så här alldeles i mitten av september, när regnet faller med stora blöta droppar och kvällarna är mörka och tröttheten ligger som en tung filt över allt får man roa sig så gott man kan. Jag har roat mig med att brodera en fjäril på en liten tygbit.
I morgon är min plan att brodera fjärilen på en tillklippt klänningsdel och eftersom det är ett nyköpt broderi ville jag testa det först, innan jag spänner klänningstyget i bågen.
Det kommer bli toppenbra tror jag.

Jag har också stickat på en liten barnmössa. Förhoppningsvis kommer den passa en sexåring. 
Mönstret är Garnomeras våffelmössa och garnet är Ulrika från Svarta Fåret. 
Så ja, jag har roat mig så gott jag kan i kväll. På mitt sätt.

14 sep. 2017

Jag skrider (nej jag skojar bara)

Alldeles lugnt och stilla har jag haft det idag. Det är så skönt och välbehövligt med pausen, utrymmet för eftertanke och återhämtning. Jag försöker att bara göra en sak i taget, inte stressa, inte rusa, bara skrida fram... Jag är inte så bra på det där skridandet men jag tänker att det skulle vara bra att kunna. Skrida fram med ett Mona-Lisaleende (och fnissa lite inuti för att man har så roligt när man skrider fram och ser människor runt omkring bli förvirrade av den plötsliga förändringen så att de inte vet hur de ska agera). 
Såg en nyutslagen kaprifol på den lilla promenaden till brevlådan. Jag fick en impuls att vara som den, oväntat slå ut i blom när alla minst anar det, när allt annat runtomkring är tråkigt och torrt. Vilken skön känsla! -Hej, här är jag, och jag gör som jag vill och jag är vacker och doftar fantastiskt och snart drar jag mig tillbaka för att vila och återkommer till våren! Hurra!

Cockatoo Brae-koftan växer långsamt, i takt med ljudböckerna jag lyssnar på. 
Det är en bra bit kvar på kroppen men nu låter jag den vila och stickar en ärm i stället. Det är enda sättet att få veta om fördelningen av maskor för fram-, bakstycken och ärmar är okej. 
Just nu ser det ut att vara alldeles för många maskor avsatta för ärmar men jag har en förhoppning om att det är precis lagom. Annars får jag göra om ganska mycket. Nåja, det har jag gjort förr och med stickning är det resan som är målet mer än målet själv. 
Visst är det vackert med stillhet!


13 sep. 2017

Bersåfunderingar och andra viktiga saker

Det finns så mycket som är roligt. Det finns så mycket som är fint. Det finns så mycket att vara tacksam för. Det är inte alltid man kommer ihåg det, det är lätt att översköljas av problem, svårigheter, negativitet och förlorat hopp. Det är lätt att känna sig överflödig, övergiven, på fel plats, missförstådd. Det är lätt att ta illa upp av kommentarer och blickar, det är lätt att fastna och älta. Det är inte alltid lätt att känna lågan som brinner inuti en själv men den finns där.
Jag fokuserar på den ibland, den där lågan av lust och tacksamhet, glädje och beslutsamhet. Då växer den, den lyser både starkare och klarare. Jag får så klart påminna mig om att den finns där, så länge jag lever finns den där, och den växer om jag ger den min uppmärksamhet och energi. Den växer också av fina, varma människor runt omkring och ibland hjälper de mig att skruva upp lågan en bit till. Vissa dagar när lågan är svag och flämtar lite grann kan ett leende räcka som bränsle för flera timmar. Det kostar så lite att le men det kan betyda så mycket.

Hemma i huset vid havet har jag planer. Kanske blir de något mer än planer i morgon. 
På stolen framför symaskinen hänger delar till en prickig klänning och 
på skärmattan ligger en liten bit linnetyg med Stig Lindberg-tryck. Den ska tillsammans med några gröna tyger bli en stickpåse tror jag. Planera är kul.

12 sep. 2017

Ränder och hattar

En riktigt fin dag med tjugo varma grader har vi haft idag. Tyvärr har jag varit så där bottenlöst trött och inte njutit så mycket av dagen som jag hade önskat.
Jag njuter desto mer av den vackra kvällen. 
En liten, liten stund på bryggan. 
Jag stickar omaka sockor som ändå ska bli ett par. Randiga sockor är nästan alltid fina. 
Himlen är också randig och den är riktigt fin. 
Jag hittade ett tvillingpar i gräsmattan. De stod där och såg alldeles kaxiga och förskräckta ut på en och samma gång. Jag lät dem stå. 
På grusgången mötte jag en äldre herre med hatt. Han var lite stel men jag böjde mig ner och hälsade. Det gladde honom sa han, det är inte så många som brukar komma nära äldre herrar i hatt menade han. Så är det kanske. Vad vet jag om hur det är i svampvärlden.

11 sep. 2017

Wishmaker

Att sno en sjal ett varv runt halsen är för mig förknippat med värme och trygghet. Särskilt om sjalen är gjord av ullgarn.
Wishmakersjalen, femte mönstret i Helen Stewarts The Shawl Society II, stickade jag i racerfart. Bara räta maskor och hålvarv i ganska tjockt garn på stickor 5 mm tog ingen tid för mig. Stickning utan ansträngning liksom.
Jag har stickat i superwashbehandlad ull, Ulrika från Svarta Fåret. Det var garn jag hade hemma sedan jag stickade en hel hög med barnmössor för några år sedan.  Det känns alltid bra att plocka från garnlagret.
Sjalen är något asymmetrisk, en bra form på en lite tjockare sjal tycker jag. Morris håller med tror jag. 
Jag är så glad att jag bytte ut det vita jag från början tänkte använda till nougatbrunt. Det blev så mycket bättre, höstigare och finare. 
Jag har inte bestämt om sjalen ska bli min eller om den hamnar i presentskåpet. Den får ligga till sig ett tag. 
Än så länge behövs den inte eftersom vi hade 17 grader idag. Härligt!

10 sep. 2017

Utan vetenskapliga bevis

Tredje paret i Knottygnomes sockmönsterserie Magical maladies heter Loser´s lurgy.
Loser´s lurgy är när allt man gör blir fel, rörigt och inte så bra som det skulle kunna bli. Luna Lovegood undrar i Harry Potter och halvblodsprinsen om inte en av quidditch-spelarna, Zacharias Smith, råkat ut för just Loser´s lurgy. Inte bra, vare sig för honom eller laget Hufflepuff, men desto bättre för motståndarna Gryffindor.
Mina sockor är stickade av en sockblank från Easyknits i färgen Swampy. Stickor 2.25 mm och en liten rest ljust garn från Regia till hälen. 
Det är strukturmönster på ovansidan av foten och framsidan av benet. 
Klart rolig stickning. 
Det gäller att passa sig så man inte råkar ut för loser´s lurgy, fast jag måste erkänna att det händer då och då även om det inte är vetenskapligt fastställt att åkomman finns.

9 sep. 2017

En Anettedag

Vad gör man en lördag?
Sorterar sopor,  
handlar på stora varuhus och letar efter sin bil på en oändlig parkering,  
skickar grattismeddelande till en namne,  
stickar på en randig socka, 
maskar av en rätstickad sjal och snor den genast runt halsen?
Jag vet inte vad ni gjort idag men jag har gjort allt ovan och nu är jag så trött att funderar på att sova hela söndagen. Kanske halva i alla fall. Eller åtminstone hela natten. Utan en massa knasiga stressdrömmar på grund av intrycksöverflöd. Det vore bra.