17 nov. 2017

Nio och trekvart

Har november varit vackrare än i år?
Det är nästan svårt att tro det. Så många fina dagar i olika väder, temperaturer och färger.

Med åtta plusgrader idag så behövdes inga ullmamelucker men nu är de färdiga. 
Jag sköljde upp dem så maskorna blir jämna och fina. Snart är det dax att prova.

Jag har huvudvärk men fick en idé. Huvudet som är fullt med idéer värker inte på grund av dem som tur är. Från tanke till en liten bit handling och
brodermaskinen fick jobba en stund. 
Så där ja, nio och trekvart, precis vad jag behövde.
Nu får projektet vila till en annan dag.

16 nov. 2017

Uppdukat

Höstfint i trädgården kan se ut på många sätt tänkte jag idag när jag tog med mig en ny duk och ett par ljus ut och man har precis så roligt som man gör det och jag, jag hade roligt en stund.
Den gångna helgen var vi flera som sydde juldukar med slingrande band och rosetter, alla med något rött men de blev ändå väldigt olika.
Jag sydde det sista på min duk hemma och hade hoppats på fin rimfrost när jag skulle ta bilderna men i stället var allt blött.
Bilderna blev fina ändå, för trots det blöta var det vackert ute.
Hade jag haft någon mjölk hemma hade det kunnat bli en kopp kaffe utomhus men utan mjölk i kaffet protesterar min mage så jag fick nöja mig med att ha lite roligt och njuta en stund.
Visst ser det fint ut att duka upp utomhus så här års? Synd bara att det är så totalt opraktiskt att lämna sakerna en längre stund.  
Mina tyger, från danska Stof fabrics, har legat många år i tygskåpet. Nu kom de till fin nytta.
Rolig sömnad och årets julpyssel är härmed inlett.
Försiktigt tog jag en liten tur ut på klipporna. De var förrädiskt hala och sedan jag halkade i höstas är jag rädd för att det ska hända igen men det hindrade mig inte att stanna upp och låta blicken vila.
November är vackert. Vemodigt vackert.

14 nov. 2017

Ugglespaning

Det var en vacker morgon när klockan ringde idag. En bra uppladdning innan tandläkarbesöket.
Besöket gick snabbt och lätt, en liten fraktur på en tand som lätt kunde slipas bort. Skönt.

Barntäcket jag sydde klart i helgen fick komma ut och känna på frosten. 
Söta små ugglor och samsas med prickar och droppar. 
Täcket är frihandsquiltat med olika motiv i rutor och remsor. 
Ett lekfullt täcke som tills vidare hamnar i mitt skåp, i väntan på rätt mottagare. 
Färgerna blir lite bleka i höstljuset men det är ju så det är nu och jag lägger inte tid på att redigera.  
Det är bleka färger även på naturen och den behöver ingen redigering.
Frostfint är det i alla fall. 
Blå Jungfrun höll på att lätta från sin plats, eller så log hon stort.
Jag tror faktiskt att hon var på gott humör.
Idag är det ostkakans dag och jag har inte ätit en enda bit. Nåja, det är en bra dag ändå.

13 nov. 2017

Flora

Det tar alltid lite längre tid innan frostnätterna biter sig fast här vid huset vid havet men nu är det nog så att de kommit för att stanna ett tag. Att gå ut en måndagsmorgon i november, dra in kall luft i lungorna och känna hur kylan skärper alla sinnen är fint det. Riktigt fint. Jag behövde den kickstarten idag efter ett förfärligt migränanfall igår kväll.
Naturen visste vad jag behövde.
Och jag vet också vad jag behöver - tjocka vantar.
Det här är Flora, ett vantmönster gjort av Eli/Skeindeer knits. Det ingår i hennes mönsterkollektion The Selbu mitten club. Eli är från Norge men bor just nu i London och sprider lite norsk sticktradition på sitt eget fina sätt. 
Mina Floravantar är stickade i 3-trådig ull från Ullcentrum, tvärs över sundet på Öland.
Mönstret är på engelska men kan man sticka efter diagram spelar språket ingen roll. Mönsterkollektionen innehåller fyra mönster till, varav alla är släppta utom ett. Det kommer på min födelsedag. Bra tajming tycker jag. Och ja, jag ska sticka alla, så fort jag hinner.
I morgon får jag en annan slags kickstart, då börjar jag dagen med tandläkarbesök. Wiihoo!

11 nov. 2017

Väder och velighet

Snöblandat regn, jo tack, helt perfekt en dag när man ändå tänkt stanna inne och sy.
Precis innan det blev mörkt gjorde solen en snabb entré. Vackert och magiskt. 
Tja, och sedan blev det alltså mörkt. 
Inomhus har det varit ljust och fint.
Barntäcket jag jobbade med igår är nästan klart,  
bara lite handsömnad kvar.
Kastade mig över ett rödgrönt projekt (nej, inte kastade, det gick snarare i snigelfart för långsamt är också en fart, emellanåt en riktigt bra fart)
och det blev finfina stjärnor. 
I morgon ska jag kanske quilta den. Det vore ju roligt att göra färdigt de här två projekten. Åtminstone ett av dem. Eller börja på något nytt...

10 nov. 2017

Nöjessömnad

Tänkte ägna helgen åt nöjessömnad tillsammans med fina vänner.
På en fin plats. 
Med massor av gott kaffebröd.
Frågan är om det blir så mycket sytt. 
Min plan är att sy klart ett barntäcke jag började på i somras. 
Förhoppningarna är goda eftersom hela täcket nu är frihandsquiltat så när jag kommer tillbaka i morgon är det bara att sy på avslutningskanten och jag kan börja på någonting nytt.
Det ser ut att bli en bra helg!

9 nov. 2017

Trehundratrettio

Si så där ja, nu är även halskragen i reflexgarn till lilla dot klar.
Den har samma strukturmönster som mössan, Angel hat, och den är 330 maskor lång och kan träs två varv runt halsen. Nästan fem nystan gick åt, tre ljusblå och ca 1,5 vita på stickor 4,5 mm.
Nu ska hon nog synas lite bättre i höstmörkret.



8 nov. 2017

Hjärna i ett ex

Hjärnan är till för att tänka tankar, precis som lungorna är till för att andas och öronen för att lyssna. Man kan träna upp sin lungkapacitet och man kan lätt förstöra lungorna genom att vistas bland rök, lösningsmedel och annat som lungorna inte mår bra av. Man kan träna upp sin hörsel till en viss grad och hörseln kan förstöras av allt för höga vassa ljud, dovt buller och annat som skadar omedelbart eller på sikt.
Hjärnan då, kan man träna den? Kan man medvetet träna sin hjärna att bli bättre på att producera tankar? Kan man träna hjärnan att tänka uppbyggande eller nedbrytande tankar? Kan den förstöras av alltför enkelsidiga tankar, kan vissa tankar vara frätande, giftiga, nedbrytande? Hjärnan kan så klart förstöras av kemikalier, fysiskt våld och en massa annat, men lek med tanken att just tanken påverkar hur hjärnan mår. Hur ska man göra om man kan träna hjärnan så att den blir en ännu bättre ledningscentral för den människa man är?

Jag tror att vi är våra tankar, matar vi oss själva med bra, uppbyggande, friska tankar så mår vi annorlunda än om vi matar oss med nedbrytande, ältande och elaka tankar. Det är svårt att ta kommandot över sina tankar, jag säger inte att det bara är att bestämma sig och så blir allt bra, men  med medveten fokusering och träning borde det rimligtvis gå. Om man vill. Om man tror att vi inte bara är vad vi tänker utan att vi faktiskt också skapar våra tankar. Min hjärna är min tankeproducent och en del av mig.

Som så ofta förr handlar mycket i mitt liv om tankar, vilka tankar som ständigt återkommer och vilka sällsynta nya tankar som uppstår då och då. 

Det är svårt att tänka på tankar och inte tänka på hjärnan, de går ju liksom hand i hand. Och på tal om händer så är händerna direktkopplade till hjärnan. Visst är det fascinerande! 
Mina händer som kan en massa saker, tack vare att de hänger ihop med min hjärna och resten av mig. 
- Sitt du där och fundera på sånt, jag är mer intresserad av vad det är som låter! Kanske är det den stora röda hankatten matte!

7 nov. 2017

Verklighetsförankrad

Jag ser henne varje dag. Hennes ögon, det är hennes ögon jag främst ser. De berättar så mycket på sitt tysta sätt. Jag ser att det gömmer sig sorger och svårigheter där bakom, oro och önskan, jag ser att att hon förstår saker, att hon alltid förstått, men att hon vet att det finns så mycket som hon inte alls förstår eller kan tolka. Jag ser också nyfikenhet och glädje, nästan barnslig entusiasm och lust att upptäcka och utforska. Jag ser att hon behöver ensamhet, att hon inte är rädd för sina egna tankar och djupet i dem. 
Om jag tittar på hennes ansikte ser jag att hon biter ihop, det finns mycket hon ser, uppfattar och känner som hon aldrig sätter ord på, som hon behåller bakom de stängda läpparna. De sammanbitna käkarna vittnar om kamp, kampen att bevisa att hon kan även om hon inte alltid förväntats kunna, en kamp om bekräftelse, en kamp om att få vara precis så som hon är. Tror jag.
Jag läser nog in för mycket i det jag ser men jag ser henne ofta. Jag kikar nyfiket på henne och bygger min bild.
Det har varit ännu en solig och vacker dag. Ironiskt nog blir skymningsångesten störst de allra vackraste dagarna. Det är svårare att släppa taget om ljuset när det varit så mycket ljus. De grå dagarna flyter liksom in i skymningen utan att den gör väsen av sig.
Jag läser Bodil Malmsten, som jag gärna gör då och då. Det får mig att känna mig vemodig och trygg på samma gång, jordad på något sätt. Det är så lätt att identifiera sig med Bodils loggböcker, de som finns kvar efter henne som små fragment av verklighet.

Jag stickar som vanligt.
Floravantar. De här vantarna har jag drömt om att sticka sedan jag såg mönstret för en vecka sedan, alltså verkligen drömt på natten. En hel dröm gick ut på att leta garn och försöka sticka Floravantar. Garnet eller möjligen mina händer bråkar lite med mig, det är svårt med trådspänningen, men mönstret är så fint. Blommor och bladslingor och skön ull från Ullcentrum tvärs över sundet. 

6 nov. 2017

Tealeaf

Min stora isblå kofta fick komma ut i det bleka novemberljuset.
Ljuset räcker inte riktigt till för att ta bra foton med mobiltelefonens kamera men det fick duga idag för orken att ta fram kamera och stativ fanns inte.
Mönstret Tealeaf Sweater är gjort av Bristol Ivy och det är genialt bra. Jag köpte det via Craftsy och då ingår sex korta filmer där Bristol visar hur man gör vissa moment. Tydliga och bra filmer som visar hur fickorna görs, hur ärmisättningen är och så vidare.
Koftan är rejält oversize, precis som den ska vara, men jag kunde gjort ärmarna något kortare för superwashgarnet töjer sig mer än man tror. 
Jag har stickat i Cloudborn superwash merino worsted, ett mjukt och mysigt garn men som alltså hänger ut sig lite. Det gör inte koftan mindre användbar för det, den här kommer jag mysa ordentligt i under höst och vinter. En riktig favoritkofta från första stund och jag kan absolut tänka mig att sticka en till i ett rustikare garn. Fickorna och spetsmönstret och de fiffiga ärmarna, ja fördelarna är många med den här modellen.

Solen har tittat fram och det var härligt att gå en liten promenad med några vänner mitt på dagen. Det är inte alla novemberdagar som kan stoltsera med sol och värme. 
Nu smyger solen när bakom trädtopparna och jag hoppas vi ses snart igen. 
Wiihoo!